Utdrag ur boken ”Jag flög för Griffon”

Aces High kan här bjuda på ett utdrag ur boken ”Jag flög för Griffon”. Hela boken finns att ladda ned här. I detta utdrag så får vi veta hur Aircombat Squadronen Griffon Sqd bildas, hur den första Spitfiren som designades av grundarna av sagda squadron blir till, och en del annat!

Originalbilden tagen med vanlig kamera och film.
Foto: Björn Simonsson

Griffons Spitfire blir till
Vi befinner oss i Eskilstuna 1996. Griffon har inte uppstått ännu, och två WW2-intreserade vänner, Fredrik och Mattias modellflyger i vad som på den tiden hette Eskilstuna Flygklubb, Modellflygsektionen. De båda vännerna arbetar också tillsammans på en liten avdelning på ett litet företag i Eskilstuna. Långt senare skulle de övriga flygkamraterna komma att ge Fredrik hans officiella flygar-alias-namn: Friedrich Klostermann, för Fredrik läste redan 1996 för andra1 gången Perrre Clostermans bok ”Det stora vansinnet” om Clostermans tid som bl s jaktpilot i Hawker Tempest under andra världskriget.
Nu råkar det vara högst motvilligt som Fredrik mottog detta namn, och han har nog aldrig själv använt det, men då och då benämns han ändå som ”Friedrich” av de andra klubbmedlemmarna.

Hela boken går att ladda ned här. Helt utan kostnad, läs och njut

Mattias minns:
En dag när vi var i klubbens gemensamma bygglokal presenterade Friedrich resultatet av sina senaste undersökningar och beräkningar om vingytor, som jag minns det sa han ungefär så här:
-Spitfire, Focke Wulf 190 och Messerschmitt 109 i aircombat 1:12 ska alla bära samma motor, samma acc-pack, samma mängd bränsle och samma antal servon. Vad själva planet väger är i sammanhanget nästan försumbart (om det inte byggs jättetungt) för det är utrustningen som står för största delen av vikten.
I skala 1:12 så har Bf 109 ca 11,1 dm2 ving-area. Fw 190 har en vingyta på ca 14 dm2, och Spitfirens vingyta är 17 dm2.

Friedrich fortsatte:
-Alltså, ska’ru kurva snävt så är enda vägen dit ”låg vingbelastning”, och vingbelastningens formel är Vingbelastning = Totalvikt i gram/vingyta i dm2, så det finns två vägar att gå, antingen är maskinen lätt, eller så har den stor vingyta. Har du hört talas om att Spitfire är bra på att kurva snävt? frågade Friedrich retoriskt. När man tittar på siffrorna så är det inte så konstigt, eller hur? Det är Spitfire vi ska bygga! Hmm, Mattias funderade en kort stund och tänkte: Ha, störst vingyta av Bf109, Fw190 och Spitfire har Messerschmitt Bf 110 med 28dm2!

Bilden till höger: Jägermeister, som vid tiden för bilden inte kommit på sitt nickname ännu, bygger den allra första Bf 110: an. Vingen var plankad OCH klädd med papper, målat med Sprayfärger, och dekalerna kom från ett dekal-ark.


Foto: Friedrich, ca 1996.

Konstruktion medelst två nybörjarkonstruktörer Ok, nyckeln till framgång här heter alltså ”låg vingbelastning”. Jägermeister höll redan på att bygga på en Messerschmitt Bf 110 i ungefär 230 cm storlek, och Friedrich och han började räkna lite på allt möjligt. En ny värld öppnade sig eftersom de började förstå samband mellan tyngdpunkt, inbyggnadsvinkel, högerriktning av motor, nedåtriktning av motor, vingbelastning, skränkning, vingframkantens utformning, Reynolds tal samt varför det är bra att ”flyga rent”.

Blivande major Jägermeister startade nu upp ett parallellprojekt med att konstruera en Messerschmitt 110 i 1:12 och av cellplast, genom att använda och konvertera det ritningsunderlag han redan hade för sin stora Bf 110 i skala 1:5-1:6 nånting… Den nya förståelsen för flygplanskonstruktion som de båda vetgiriga och blivande combatpiloterna nu fått, kunde givetvis användas på Bf 110 likväl som på Spitfire. Och när man räknar på det så blir det inte så dumt faktiskt. Den enda stora nackdelen med en Bf 110 är at rollhastigheten blir lägre pga motorernas vikt ute på vingarna. Sagt och gjort, man beslöt sig för att testa även denna maskin. Och när Mattias började skissa på sitt projekt, parallellt med Spitfiren, så gjorde Friedrich detsamma. Och vad kan det ha varit som lockade Friedrich mest av allt vid den här tiden? Jo, Hawker Tempest så klart, den maskin Pierre Closterman beskrivit så mycket i sin bok. Friedrich använde sig av en känd metod vid tillverkningen av motorkåpan till sin nya Tempest. Han gjorde en positiv plugg av kåpan i vit CP, som han sedan klädde in i glasfiber och epoxy. När det härdat gröpte han ur cellplasten, det sista hällde han aceton på, då upplöses det och försvinner bara, nästan som magi. Dragskåp och gasmasker hade säkert varit bra att ha då, men det fanns inte, och vi hade inte så bra koll på såna saker heller.

Tempesten skulle senare komma att visa sig bli mycket snygg med den klassiska kåpan med kylaren nedanför kroppen. Fredrik fick verkligen till de snygga karaktärsdragen i nosen trots en något förenklad kåpa, och med en 21-motor blev modellen lätt också. Tyvärr var den enda .21-motorn i Fredriks ägo inte den mest pålitliga, eller starkaste motorn heller, men grabbarna visste också att man nu befann sig i en fas av experiment och utveckling, det räcker med att få en glimt av om man var på rätt väg eller ej, och resultaten skulle inte låta vänta på sig!

Premiärflygning av första Bf110:an. Det var skymning, men inte så mörkt som bilden felaktigt antyder. Maskinen startades på vagga på asfaltsplattan framför hangarerna på Ekeby Flygfält i Eskilstuna och flygningen varade i några minuter. De båda Topaz-motorerna var allt annat än välvilliga denna kväll, och den ena stannade efter några minuter. Men maskinen gick bra att landa på en motor, dock gav Jäger aldrig mer än kvartsgas på den andra motorn för säkerhets skull. Denna maskin skulle bli föremål för Jesper Sigbjörnssons intresse på Jägermeisters första tävling ett knappt år efter att den här bilden tagits. Foto: Redaktören

Ovan: En av de första flygningarna med den nya flygplanstypen Bf 110 C. Maskinen flög hyfsat, men var inte jättesnabb precis, rollade långsamt och hade opålitliga motorer; Topaz 15. Men den gav viktig kunskap om, och erfarenheter av, att flyga två-motorigt, och den testades utförligt för flygning på enbart ena motorn. Den var ett bra första steg, både gällande konstruktion och flygning. Foto: Redaktören

Dessutom hade Pelle V i deras klubb precis börjat experimentera med att skära cellplast med värmetråd.
Nånstans fick de höra att man kan klä med ”kraftpapper” eller ”paket-papper” från Posten. Ja, Posten hade kontor runt om i de olika stadsdelarna på den tiden, idag känns det som ett annat Sverige faktiskt.

Ovan: Kontroll av inbyggnadsvinkel med ett mycket behändigt instrument från ROBART. Det började klarna för de unga konstruktörerna hur olika saker påverkar och samverkar i en flygplanskonstruktion.
(Denna bild är tagen 2023 och visar en betydlig modernare version av Jägers Bf 110, men metoden och verktyget från Robart är dock detsamma idag, 25 år senare, som då, när maskinen togs fram och utvecklades.) Foto: Jägermeister

Många saker dök som sagt som av en slump upp samtidigt som de båda vännerna började klura på konstruerandet av flygplan. En sån sak var Martin Elmbergs ritning av 1:12 Spitfire för Aircombat som publicerades i Modellflygnytt.

Friedrich tände till direkt.
-Spitfire! Pierre Closterman! Filmen Slaget om England! Snygg maskin!

Friedrich och den gamle majoren var vid denna tid i 25 års-åldern, bodde i samma kvarter och hade ofta videokvällar då de tittade på t ex slaget om England-filmen och åt äppelpaj med alldeles för mycket vaniljsås.
-Spitfiren var verkligen en cool fighter, det var vi överens om, har Jägermeister senare berättat.

Kunde man inte rätt enkelt skära den i frigolit? (Cellplasten Pelle V använt var den klassiska vita, som bestod av ”kulor”, tanken slog dem inte att det finns bättre materiel att tillverka maskinerna av, det skulle de lära sig av piloterna i Grupp Norr några år senare).

Friedrich: -Mk XIV! Spitfire Mk XIV!
Vaddå ”Mark 14” tänkte Jäger, som inte kunde så mycket om Spitfire…
Friedrich förklarade att visserligen är Spitfire Mk IX den snyggaste, men Mk XIV har större sidroder, och enligt teorin om Reynolds Tal så är det bra att överdriva storleken på stabilisator och fena.

Låna lite från Martin Elmberg…
Utifrån Martin Elmbergs ritning skapades Griffons Spitfire, dvs man lånade Martins förstorade stjärtparti, och de fick en vingprofil från Pelle V som han sa att de skulle ha (Pelle var redan på den tiden mycket påläst och tekniskt kunnig, och sa han att man skulle ha den eller den vingprofilen så hade han fog för det, faktum är att vad Pelle säger lyssnar man på fortfarande idag), och maskinen skulle visa sig flyga bra redan från start. Majoren hade även en stor byggsats med en Spitfire mk V av David Boddington som idéerna till produktionen av vingen lånades således in från D. Boddingtons konstruktionslösning. Efter några år gick man över till rosa CP vilket gjorde Spitfiren tåligare generellt, och ökade livslängden på maskinerna.

Första mötet med Martin Elmberg
Apropå Elmberg, det var så mycket som hände i snabb takt nu, och av nån anledning behövde Martin Elmberg kontaktas. Ingen av de våra två nybörjare här i berättelsen vågade ringa samtalet, hur skulle man göra nu..?
Vi hoppar fram till nutid och ställer frågan direkt till Major Jägermeister vid en intervju nylegen i hans residens:
Major Jägermeister lutar sig tillbaka i sin favoritfåtölj, läppjar försiktigt på en tysk veteöl och funderar en stund kring frågan. Så tar han till slut till orda:
”Min allra första kontakt med Martin var faktiskt med Jesper Sigbjörnsson.
Ja, dessa båda herrar var de som stack ut mest i Modellflygnytt 1996. Martin som författare av artiklar och allfader av Aircombat, och Jesper Sigbjörnsson som hade en annons för försäljning av ritning på Focke Wulf Fw 190 D9 i ett helt år i Modellflygnytt. Jeppe var också NC med Animor Dobrovich som 2:nd NC Aces Sweden vid den tiden och han var en av de vassaste piloterna i Sverige, med topplaceringar i t ex svenska cupen..

Jesper Sigbjörnssons annons i Modellflygnytt

Friedrich hade köpt ritningen av Jeppe och troligen pratat med honom, så han tipsade mig att ringa och snacka lite. Det vågade jag tydligen göra, men Martin hade ju skapat Aircombat och skrev i Modellflygnytt, så det kändes jätteläskigt att ringa en så högt uppsatt person. Ja, det kunde man ju inte göra bara så där utan vidare…

Jesper och jag pratade jättelänge på telefon vid det där första samtalet, och han tyckte det lät intressant med min o-ortodoxa idé om att testa att flyga aircombat med en två-motorig maskin. Vidare tyckte Jesper att jag skulle kontakta Gruppchef Lasse Lundell också, eftersom jag ville anmäla att jag tänkte komma och deltaga på tävlingen i Lindesberg. Eller vänta nu, hmm, var det kanske Lasse jag ringde först, och vi pratade om en ny enkel laddare för mottagarackar i fältbruk från 12V som jag kunde tillverka en åt Lasse, och SEN ringde jag Jeppe. Nåja, i vilket fall så var Lasse Lundell och Jeppe mina första kontakter med riktiga aircombatpiloter.

Fast sen ringde jag en annan trevlig typ som bodde i Kumla, och… Vänta nu, var det inte PÄR som var gruppchef Öst..? Ja, det är inte lätt att minnas allt sånt här, det var ju faktiskt mer än 25 år sedan. Pär och jag delade intresse för elektronik, och jag berättade glad i hågen om min enkla laddare som jag skulle leverera till Lasse Lundell.Det tog Pär 5 sekunder att konstruera en betydligt smartare konstantströmsladdare för 12 V, och ungefär där inleddes vårt mångåriga samarbete inom elektronik mellan mitt ”Prowler Electronics” och vad som senare skulle komma att bli Pärs firma Digidev ( digidev.se ) där han idag presenterar många smarta elektroniska tingestar. Vi tillverkade tillsammans ett antal laddare enligt Pärs idé, eller faktiskt efter min idé och Pärs konstruktion, och jag har än idag en av dessa monterad på min fältlåda. Senast jag fick nytta av den var i Vara och i Örebro 2023.”

En enkel och behändig liten laddare med två utgångar

En enkel och behändig liten laddare med två utgångar:
En ställbar mellan 50 och 650 mA, samt en fast utgång med 650 mA. I Tyskland 2023 upptäckte majoron att reservmaskin nr 1 hade dåligt med ström i mottagarbatteriet, då var det smidigt att kunna ge 650 mA i 45 min, och sen var maskinen redo för tjänstgöring igen! Jäger hade en enklare Konstruktionsidé från början, och Pär förbättrade den flerfaldigt med sin lösning på denna konstantströmsladdare.

Våga ringa Martin
”Till slut ringde jag så Martin Elmberg. Han tyckte det var kul att jag och Friedrich hade fastnat för just aircombat, men han var inte lika övertygad om att två-motorigt var den bästa maskinen att starta med. Och det hade han ju rätt i. Han var mer mån om att ge oss en bra start än att krångla till det med dubbla motorer. Jag tyckte det var kul att alla verkade så öppna och trevliga inom Aircombat, och det har ju visat sig att grenen nog är den vänligaste tävlingsformen jag stött på, där alla verkligen inte är bittra fiender, utan skratt och glada tillrop, samt en hjälpande hand, mer kännetecknar Aircombat i Sverige.”

Ovan: ”Min första” står det på den lilla skylten under maskinen. Detta var den första UR-Spitfiren som Friedrich och Jäger tillverkade. Den byggdes färdigt i den blå bussen och i Norbergsklubbens klubbstuga under Norbergsträffen 1997, och premiärflög hos Tiit på hans eget modellflygfält i Lindesberg. Foto: Maj Jägermeister 2024-01-29

Fler tidiga piloter i Griffon
Robin E Killers byggde vid denna tid (ca 1997) med hjälp av våra nyfunna teorier en Me109K som blev jäkligt snygg. Den blev snabb, men ”lite lynnig” t o m när man bara ”tittade hårt” på höjdroderspaken. Vi konstaterade att våra teorier höll, 109:an HAR verkligen en liten bäryta, och det ställer lätt till det. Sen kan även skränkningen vara en del av problemet här också, och Killers lät maskinen bli en av de snyggaste väggprydnaderna som man skådat inom Griffon. För närvarande förgyller den Robins pappas arbetskontor.

Ett första utdrag i ACES HIGH
Här lämnar vi historien som , till största del, handlat om hur Griffons Spitfire kom till. Du har läst ett utdrag ur boken ”Jag flög för Griffon” skriven av Dr Schnaps. Fler utdrag kan komma att publiceras här i Aces High i framtiden om Redaktör’n har plats och lust för det.

Tack för ordet,
//Dr Schnaps

  1. Detta stämmer inte, det var minst åttonde gången. Reds anm* ↩︎