(Det här är en återanvänd artikel och den har några år på nacken. Men det mesta är fortfarande relevant. /Red)
Airacobra P39 är en modell som är välkänd i Aircombat kretsar, eller kanske skall det vara ökänd. I vilket fall som helst är det troligen en av de modeller för Aircombat som har byggt i flest exemplar i detta land. Detta beror på att Martin Elmberg i mitten på 90-talet konstruerade en version av denna modell och ritningen till denna gjordes allmänt åtkomlig på Internet, vilket bara det var rätt fascinerande på den tiden. Säkert var den med i någon modellflygtidning också.
Snabbygge
Strax efter att säsongen 2010 var avslutat så insåg jag att jag behövde ha en modell att testa en elmotorsetup i. Den skulle helst gå jättefort att bygga och vara ganska så representativ för en modell med .15 motor. Då slog det mig att en sådan där gammal Airacobra borde gå snabbt att bygga, dessutom byggde jag (lyckligtvis) aldrig någon på 90-talet så det kanske var dags att ta igen detta nu.
Kroppen
Efter att ha skrivit ut ritningen, vilket kanske var det mest komplicerade på hela bygget, så var det dags att börja med kroppen. Jag skar ut kroppsidor och de spant som skall sitta i kroppen, jag nöjde mig dock med två spant. Det som skall sitta strax framför vingen kan man klara sig utan har jag lärt mig. Efter att ha limmat dit spanten på den bit som skall bli kroppens översida limmade jag dit kroppsidorna. Tyvärr hade jag inga trekantslister hemma så dessa fick jag också klara mig ut. Dessa skall annars sitta så att det går att runda kroppens översida något. Resten av kroppens delar kom på plats i rask takt. Stabbe och fena skars ut och så klädda jag alla delar med Oracover. Sen installerade jag motor, radio och limmade fast stabbe och fena. Total byggtid för den helt klara kroppen var ungefär 4-5 timmar.
Vinge
När kroppen var klar så tog det några dagar innan jag fick tid och lust att ta mig an vingen. Turligt nog så hittade jag ett par profilmallar till vingen som verkade lagom så jag tog dessa och tillverkade en vinge på mitt vanliga sätt. Det vill säga en vinge skars i vit frigolit och plankades med balsa, i det här fallet 1,5 mm för det var vad som fanns hemma. Detta gjordes på en lördag och tanken var att det skulle provflygas dagen efter. Så på morgonen dagen efter limmade jag dit framkant och vingspets i balsa och skar jag ut skevroder. Sen hyvlade jag till framkant och vingspets och putsade det hela. Efter det fräste jag hål för servon med Dremeln, monterade servona och sen limmades vinghalvorna ihop och skarven förstärktes med en glasfiberremsa. Så var det bara klädsel och roderlinkage kvar, men först fick jag ta en paus för lunch. Mätt och belåten tog jag mig an det sista och efter en snabb invägning (av modellen, 733 gram med acc) så var det bara att ge sig iväg till fältet.
Provflygning
Givetvis så programmerade jag in modellen i radion på fältet då det inte hade varit tid till det hemma och sen var det dags för provtur. Som tur var så fanns det en van aircombatpilot på plats så jag kunde få hjälp med första starten. Starten blev lite speciell och modellen hade nog en nära-döden-upplevelse men allt gick bra och efter lite trimmande så flög modellen alldeles utmärkt. Eftersom jag inte hade flugit på ett tag så är det svårt att bedöma exakt hur pass fort den flög och hur väl den skulle stå sig på en tävling. Men den var trevlig att flyga och fungerade fint med den motorsetup jag hade.
Låga förväntningar
Nu hade jag av olika anledningar inte några direkt jättehöga förhoppningar på Airacobran så jag blev glatt överraskad hur pass väl den fungerade. Jag gissar att den förhållandevis låga vikten gjorde en hel del för flygegenskaperna. På 90-talet hade de en viss förmåga att bli ganska överviktiga med standardservon, R6 accar till mottagaren osv. Men med modern radioutrustning och elsetup går det att spara en del vikt. Största problemet jag hade var att den gärna ville bli framtung, trots en motor som bara väger 105 gram, men med accen långt bak så fungerade det. Vilken tur att jag inte stoppade i en tung glödstiftsmotor i nosen.
I tävling
Efter en väldigt kort provflygning ett par veckor efter Örebrotävlingen så tog det ett tag innan P39:an fick chansen att testa sina vingar igen. Det blev faktiskt inte förrän i den första deltävlingen i Griffon Winter Cup 2011, som egentligen var den andra deltävlingen eftersom den första blev inställd. 8 piloter till start varav hela tre stycken skulle flyga el. Jag fick flyga i första heatet och Airacobran kom i luften med hjälp av en hjälpsam squadronskamrat. Provflygningen hade haft en ganska skakig start och det hade dessutom gått nästan fyra månader sedan den genomfördes så jag var lite nervös för att kasta själv. I vilket fall som helst så verkade modellen fungera bra i heatet även om jag fick ta det lugnt med gasen för att få accarna att räcka. Strömmen räckte dock och jag kände mig nöjd efter heatet. Jag gick till final och där blev jag tvungen att kasta själv vilket inte var några problem alls. I finalen så räckte strömmen precis och det trots att jag flög på ungefär 60% gas mesta delen av tiden med några fullgasrepor när det behövdes för att åka ifrån/ifatt någon annan, vilket ibland behövdes. Farten på fullgas var det inget fel på och modellen fungerade även för övrigt fint. Det enda man måste se upp med är att den kan klippa ur rätt obehagligt om man är för vild med höjdrodret. I det fina vädret var den trevlig att flyga och det var ett par roliga heat där jag trots att jag var rejält ringrostig lyckades få med några klipp.
Jag måste säga att jag är rätt nöjd med hur den här modellen fungerar, särskilt med tanke på hur fort den gick att bygga och med tanke på det rykte som den har sedan 90-talet. Personligen så skulle jag kunna tänka mig att bygga fler av dessa, om jag bara kan få tag i några accar som är lite större så jag kan gasa mera.
Behöver du ha ihop något att flyga med och inte har särskilt mycket tid att bygga så leta reda på Martin Elmbergs gamla ritning till P39:an på Internet, plocka fram byggbrädan och sätt igång och skär balsa.
