Följande berättelse är ett utdrag ur boken ”Jag flög för Griffon” skriven av Dr Schnaps men med några tillägg exklusivt för ACES Highs läsare, och där vi kommer in i historien befinner vi oss i den tidiga combat-karriären hos tre piloter som här gör sällskap till en långväga EC-tävling. De tre var alla 28-29 år unga vid tillfället, och för den yngste innebar det den första kompletta tävlingssäsongen, han hade börjat flyga combat året innan; 1997.
Av de andra två i sällskapet, som härstammar från Örebro respektive Kumla, är det bara en som fortfarande flyger Aircombat. Dessa båda skickliga piloter hade börjat flyga 1995 eller 1996, och var som veteraner i sällskapet som nu packat in sig i en blå VW-buss som på fjäderlätta däck susade mot Luleå längs E4:an norrut.
Faktum är att de andra två hade ungefär samma berättelse som Fredrik och Mattias, dvs de var två vänner och klubbkamrater som kommit att utveckla sina modeller och sin flygning tillsammans, som sparringpartners och bollplank dem emellan, och även de här båda piloterna hade en gemensam bygglokal. Lokalen är än idag högsäte för Europas meste combatflygare, många modeller har producerats av honom därinne genom åren.
Nu satt denna pilot som sagt i Powerforce-fordonet, han som hade landat i att P-51 Mustang med sin stora vingyta borde vara ett gott jaktplan även i skala 1:12.
Den andre av de två hade kommit till samma slutsats fast med Spitfire Mk IX som förebild.
Den tredje piloten, som nu satt bakom ratten på det ståtliga trupptransportfordonet från 1977 flög också Spitfire vid den här tiden, så bussen var lastad med 3-4 Mustanger, 7-8 Spitfires, en Messershmitt Bf 110 och en VHS Videokamera.
Här berättar Major Jägermeister om sin första EC-tävling:
-Pär Bertilsson, Jocke Wiklund och jag bestämde oss för att åka till EC i Luleå 1998.
För en ung major (som ännu inte titulerades Major) innebar det att för första gången möta vassa piloter från grupp Norr som samtliga var okända.
-Vi hade dock en kontakt, den legendariska norrlänningen från Skåne, Anders Anderberg, som lovat oss logi hemma hos honom. Jag minns inte var jag först träffade Anders Anderberg, men det lär ju ha varit på en tävling nånstans. Han är ett lysande exempel på en som person som man är glad att ha fått lära känna. Precis alla visste vem Anders var, delvis för att han ju var från Skåne, och bodde i Luleå, så han var ju hemma oavsett i vilken grupp han tävlade. En gång ca 2015 satt jag i bilen på väg till Västerås när telefonen ringde. Någon sökte ”Mattias”, men inte mig, utan en annan Mattias. Vederbörande hade hittat ”Mattias” i sin adressbok, och jag frågade direkt: Anders..? Japp, ett kärt återhörande av en slump, vi blev båda glade av misstaget med telefonen!
Pär Bertilsson säger i en intervju med mig:
-Haha, Dr Snaps, om du vill kalla mig och Jocke för veteraner så får det stå för dig. Vår första tävling var den sista tävlingen för säsongen 1995, men det regnade så mycket att den blev inställd, så 1996 FLÖG vi vår första tävling. Det är ungefär 12 månader före Jägermeisters första tävling i Lindesberg året därpå.
Luleås modellflygfält
Jägermeister berättar om när de på lördagsmorgonen kom fram till modellflygfältet:
-Luleås fält var jättefint, med både gräs, asfaltbana, och möjlighet till sjöflyg på samma plats.
I depån före tävlingen såg jag bl a en P-38 som stod lutad med nosen ca 45 grader upp i vädret, och den såg väldigt fräck ut. Själv flög jag Spitfire, men hade för första gången med en Messerschmitt som ett seriöst alternativ, dock som 3:e-maskin, och den skulle inte komma att behövas på denna tävling.
En annan sak som hände var att två piloter gick runt i depån och pekade på olika maskiner och diskuterade lågmält, de stod även en stund vid mina maskiner innan de smög vidare.
Jag troooor att de la upp taktik, och jag tror jag vet vad de såg vid min depå-plats.
I vår hemma-klubb hade några medlemmar året innan beställt några kit på combatmaskiner från Norrland nånstans, det var möjligen från Vännäs. Christer Bergstrand t ex köpte en Corsair som flög mycket bra.
Någon beställde en Spitfire som dock visade sig inte flyga lika bra. Nu ska jag inte påstå att det var en dålig konstruktion, det kan vara så att den blivit byggd fel, men vi blev i alla fall förvånade att den inte flög bättre, särskilt när vi testflugit våra egna Spitfires. Nåja, tillbaks till depån i Luleå, OM det nu var så att man i grupp Norr testat denna Spitfire med samma resultat som vi gjort, så kunde det förklara de
båda piloternas intresse för mig, eftersom de kanske såg mina Spitfires som ett lätt byte.
En annan sak som säkert drog till sig dessa båda piloters intresse var min nummerlapp på ryggen. Detta år hade nämligen ACES Sweden beslutat att skicka ut en personlig nummerlapp till alla med förra årets cup-placering som ID-nummer. Namn och skvadron fanns också med, jag har kvar skylten än.
Året därpå, 1998, skulle det stå ”3” på nummerskylten.
Foto: Redaktören
På min skylt stod det ”34”, och med tanke på att cupen året innan haft ca 70 piloter så framstod jag säkert som en halvkass nybörjare, som dessutom flög Spitfire, så jag hade nog dragit samma slutsats som de nu troligen gjorde, om jag varit i deras situation.
De kunde ju inte heller veta att jag bara deltagit i 2 och en halv tävling med mina enda 2 maskiner året innan.
Jag berättade om vad jag sett för Pär och Jocke, för jag blev lite tagen av allvaret i denna incident med de två tisslande och tasslande piloterna, och tänkte att jag ändå skulle göra mitt bästa även om jag säkert var långt mer oerfaren än dessa båda tävlingsvana piloter som framställdes som otroligt vassa för mitt inre av mig själv.
Tävlingen startar
Det tog inte många sekunder efter start i första heatet förrän jag hade en maskin som envetet jagade just mig, det är inte otänkbart att det var en av våra vänner från händelsen i depån, och eftersom jag var väl medveten om vad som eventuellt väntade efter vad som hänt i depån för en stund sedan jag var ju inte förvånad av den ihärdiga förföljaren.
Pär Bertilsson:
-Jag minns faktiskt inget av tävlingen i sig. Jag kommer inte ihåg hur jag placerade mig, och jag minns inte nåt specifikt om flygningen. Men det var nån som flög en P-38…
-Ja, den flögs av Danne Jonsson va’, det har jag för mig att Jägermeister nämnde.
-Njae, fortätter Pär, den var i alla fall byggd av nån av bröderna Lindgren. Den äldre, vad hette han nu då..? Patrik Lindgren var den yngre brodern, och han skulle några år senare komma att bli 2:nd NC med NC Jägermister, och sedan NC.
Det är möjligt att P-38:an kanske FLÖGS av Danne Jonsson, men jag tror inte det, jag har för mig att det var äldre brorsan Lindgren som flög den. Och det gjorde han jäkligt bra, jag har för mig att han vann tävlingen med den.
Dötid på jobbet – en chans till reflektion
Nu råkade det vara så här:
-Under föregående vinter blev jag vid ett par tillfällen på jobbet satt att utföra ett extremt enformigt arbete i en excenterpress, att t ex bocka till 2000 st plåtbitar, berättar Jägermeister.
Arbetet krävde minimal insats i form av hjärnkapacitet, så när jag satt där ett par timmar fantiserade jag om olika tänkbara situationer i hetluften under kommande tävlingar nästa sommar. Och snart hade jag utformat några olika manövrer för att kunna undkomma en eventuell situation, t ex om jag var den enda som hade streamer kvar i ett heat.
Under våren testade jag dem, och tre av dem kändes som att man kunde ha nytta av. Efter att ha bestämt mig för de tre manövrerna så övades de in, och de blev ett smidigt ESS att ha i rockärmen.
En av dem var enkel men oväntad och snabb, en annan bestod av tre eller fyra förutbestämda hastiga manövrer i snabb följd som resulterade i att min maskin blixtsnabbt ändrade både höjd och kurs och kom ut ur manövern 180 graders kurs från hur manövern inleddes. Denna manöver hade fördelen att Spitfiren alltid kom ut på lite högre höjd än den hade då manövern inleddes, så man kunde inleda den på allra lägsta höjd om man ville.
I det första heatet för dagen på den här tävlingen i Luleå var det som sagt alltså någon som bestämt sig för att den där Spitfiren från Eskilstuna skulle jagas, och nu blev det plötsligt aktuellt att testa dessa knep.
Jägermeister berättar en aning upphetsat om vad som hände:
-Spitfiren regerade blixtsnabbt på den första inövade manövern och förföljaren försvann. Efter 20 sekunder hittade han mig igen, och jag utförde manöver nr två, och återigen blev förföljaren efter och hängde inte med. Han hittade mig igen, och jag gjorde min tredje, väl inövade, cirkuskonst, och efter det fick jag vara ifred. Kanske kom den jagande piloten på att det fanns enklare streamers att klippa än att ödsla tid på en kvick och smidig Spitfire.
Puh! Räddad av min maskins vassa och fina flygegenskaper!
Händelsen här ovan kan tyckas banal idag, vem övar in defensiva undanmanövrer på detta sätt egentligen? Men man måste komma ihåg att combat inte flögs på samma sätt för 25 år sedan. Dels hade inte combaten utvecklats rent taktiskt till den nivå vi har idag, dels så var utrustningen betydligt sämre. Motorerna var tyngre och gav mindre effekt, mikroservon var inte uppfunnet ännu. En del körde med 45-grams standardservon och 4 st AA-celler i mottagaraccen, maskinerna var alltså rätt tunga med måttlig motoreffekt. Ungefär vid denna tid började det dyka upp miniservon, och Hitec, som dittills varit ett lågbudgetfabrikat, släppte HS80-servot. Drevsatserna gick sönder bara man tittade hårt på dem, men snart kom HS80MG, och dessa var fantastiskt bra för oss. Om man hade råd. För de kostade ca 500 kr st, och det var mycket pengar 1998. Som jämförelse kostade min enrumslägenhet 1750 kr i månaden i hyra.
Tävlingen
Pär Bertilsson:
-Jag minns ingenting av tävlingen. Jag tror inte jag kom till final. Hmm… Men det kan vi kolla upp!
Pär reser sig och lämnar bordet där min mikrofon och bandspelare står uppställda medan han mumlar nåt om arkiv… Det är så att Pär har en form av kronologiskt system bland pokalerna, ungefär som man kan räkna årsringar på träd, så han botaniserar runt en stund i skogen av sina pokaler och avgör sedan:
-…Kronologiskt -ish, snarare.
Men nej, ingen pokal från Luleå -98, och jag tror faktiskt att jag missade finalen helt den gången, säger Pär.
Jägermeister:
-Alltså, förutom första heatet minns jag bara att jag i tredje heatet tog minst ett klipp, men krockade med nån, och min Spitfire började rolla okontrollerat. Jag försökte en stund att hålla den i luften med ömsom höjdroder, ömsom dykroder, men den rollade för snabbt för att jag skulle hinna med. Slutligen vände den nosen nedåt och träffade givetvis mitt på den smala asfaltbanan som löpte i gräset!
Final med udda spänning
-Finalen av denna tävling blev mycket intensiv och händelserik, berättar Jägermeister.
Det finns en VHS-film som vi gjorde, och där ser man i ett tidigare heat att en maskin som flyger omkring ser konstig ut. Jag tror mig minnas att det var Jörgen Jonsson som flög den maskinen, och det var efter en tursam kollision som fenan gått av, men den hängde kvar i antennsladden och roterade hela tiden under trycket av att streamern drog i den. Mottagarantennerna var ju ca 1 meter långa vid den här tiden.
Under finalen bjöds vi på en uppvisning utan dess like. P38:an, som jag tror framfördes av Danne Jonsson, sågs hämta hem klipp efter klipp. Den var både snabb och smidig, och i slutet av heatet såg den mest ut som en Julgran med alla streamers hängande, en mellan fenorna. Fem klipp i finalen gav denne skicklige pilot segern i tävlingen. Och det var han värd, han spakade sin maskin med fantastiskt känsla!
Närmast i bild Jägermeister med Pär Bertilsson som mek eller domare.
Men en annan händelse stod för lika mycket underhållning.
Piloten med maskinen med den snurrande fenan/sidrodret som visåg tidigare i tävlingen flög i finalen samma skadade maskin, men med ihoplimmad fena. Vad piloten (troligen Jörgen alltså) inte visste, var att under tiden fenan snurrat runt under föregående heat, så hade den vridit av mottagarantennen alldeles invid mottagaren, men bara kardelerna inuti antennen, ytterhöljet var helt, så det syntes inte att antennen var av.
När finalen startade gjorde denna maskin direkt efter kast tre loopingar över säk-linjen precis över huvudet på piloterna, d v s tre st säklinjeöverträdelser, sedan bestämde sig planet för att flyga på rak kurs 90 grader åt vänster, rak ut över den lilla sjön för sjöflyg, och en bit ut bestämde sig planet för att flyga rakt nedåt! Det blev en liten båttur för piloten för att hämta planet. Som tur var satt all utrustning ihop med nån del av planet, som ju var gjort av CP, så alla delar gick att rädda där de flöt omkring i vattnet.
Pär Bertilsson tillägger:
-Haha, Jörgen hade hittat nån uppblåsbar gummiflotte som han tyckte var ett lämpligt redskap att transportera sig ut på sjön under ”Operation Sea Rescue” med. Halvvägs ut i ropar han upphetsat ”…vad fas…men den läcker ju!” Tydligen läckte flytfarkosten tillräckligt sakta, för han lyckades till slut både bärga flygplansvraket och transportera tillbaka sig själv till land utan större missöden.
Luleå – en fantastisk upplevelse
Episoden i Luleå blev mycket inspirerande för mig, avslutar Jägermeister.
-Hela tävlingen var väldigt rolig och vi lärde känna många piloter som vi skulle komma att träffa otaliga gånger i framtiden, både på tävlingar i Sverige och då vi flög tillsammans för Sverige i tävlingar utomlands, t ex i Jämijärvi Finland 1999, i StadtSteinach i Tyskland 2000 och i Slovenien 2001, om jag nu fick årtalen rätt här.
Men framför allt stärkte den självförtroendet kraftigt, för det blev uppenbart att både våra maskiner och vår flygning var klart konkurrenskraftig, och när säsongen var slut fattades beslutet att helt gå över till Bf 110. Följande säsong 1999 skulle visa sig ha ännu mer att bjuda på än 1998 hade haft för karriären i Aircombat. Och 1999 skulle det komma att stå ”3” på min nummerskylt, avslutar Major Jägermeister.
Text från boken ”Jag flög för Griffon”.
(Det mest av texten, det finns lite bonusmaterial i denna artikel)
Bilder från blandade källor.
