Det här är första artikeln med tillbakablickar för att se vad som hände i vår tävlingsgrens barndom. Först inom Dogfight som det hette då och senare Aircombat. I denna artikel får vi bland annat veta hur det kom sig att artikelförfattaren blev ansvarig för Dogfight i Sverige.
Eftersom det idag bara är undertecknad kvar som aktiv av de som var med på den tiden kan det förhoppningsvis vara lite roligt och intressant för er andra att läsa om vad som hände ”då det begav sig”. Varför går vi tillbaka till 1992? Ja, det var liksom då det började, så vi börjar s.a.s. med starten.
Upprinnelsen
Innan 1992 hade det lagts en grund för radiostyrd combat i Sverige. Redan 1985 hade Helge Örbö publicerat en artikel med enkla jaktplan i skala 1/14, att flyga skoj-combat med. 1989 började ett norskt team köra skoj-tävlingar i lunch-pausen på Barkaby skalatävlingar. Svenska deltagare var Kristan Berggren och Anders Gustafsson och de fick låna jaktplan av norrmännen. Skalan hade 1989 ökat till 1:13.
Inför Barkaby 1990 skrev Kristian en kort notis i Allt om Hobby om att det skulle köras radiostyrd combat – Dogfight – i lunchpausen, i form av en landskamp. Tävlingsreglerna sa att det skulle vara jaktplan från tiden 1935-50 i skala 1:12. Motorn fick vara .15 för modeller med förebild som hade radmotor, och .20 för modeller med förebild som hade stjärnmotor. Jag ställde upp tillsammans med vapendragaren Johannes O. Övriga svenskar i laget var Kristian Berggren och Jan ”Pylon” Karlsson
Lyckad landskamp
Landskampen blev lyckad på så sätt att Sverige vann och Dogfight som tävlingsgren fick en del uppmärksamhet. Norrmännen hade med sig proffsigt tryckta regelhäften och byggsatser av P51D Mustang och FW190D-9. Det var framförallt norrmännen Pål Engelstad och Helge Örbö som låg bakom detta. Pål Engelstad var grundaren av Dogfight och de båda ägde tillsammans firman som tillverkade byggsatserna.
1991 åkte wingman Johannes och jag runt till lite olika meetings i södra Sverige och gjorde reklam för Dogfight och sålde ritningar av J22 Dogfight. Under året fick jag lite inspiration och tyckte att den här roliga grenen av modellflyget borde belysas i Modellflygnytt så jag skrev en artikel som gjorde att tävlingsgrenen lyftes fram lite mer.
1992
Så blev det då 1992. Kristian Berggren hade bett mig att ta över som tävlingschef för Dogfight i Sverige, men jag hade sagt nej. Döm om min förvåning när det internationella regelhäftet damp ner i min brevlåda och det var mitt namn som stod som tävlingschef för Sverige! Kristian hade gjort en kupp och uppgett mitt namn trots att jag sagt nej.
Jag ger det väl en chans, tänkte jag, och satte igång. Jag skrev en notis i Modellflygnytt och nämnde att vi tänkte hålla två tävlingar under året: En under Emmaboda-träffen och en under Ripa-träffen. Dessutom tänkte vi delta i lunchpausen på Barkaby, tillsammans med norrmännen. Jag tryckte upp fler ritningar av J22 Dogfight, tryckte upp regelhäften och förberedde tävlingsutrustning, d.v.s. tidstagarur, visselpipa och streamers. Ja streamers kan vara värt att nämna: Vi hade först kört med party-serpentiner, men dessa gick av direkt i luftdraget. Därefter hade vi provat med crepepapper, men även detta var svårt att få till. Till slut tänkte vi prova med en slags plastremsor som gick att få tag i på bokhandeln. Laddade med detta och våra slitna J22 Dogfighters, så gav vi oss in i 1992 års tävlingssäsong.
Inte enligt plan
Nu gick egentligen ingenting enligt plan. Barkaby-tävlingen gick inte speciellt bra för vare sig Johannes eller mig, men vi fick i och för sig en hel del uppmärksamhet i depån och sålde en del ritningar. Emmaboda-träffen blev en katastrof, trots att flera modellflygare hört av sig och sagt att de skulle ställa upp, kom det inga deltagare utöver Johannes och mig. Vi flög ett heat på skoj och åkte sen hem till vårt favorit-disco och roade oss på annat sätt.
Inför den sista tävlingen på Ripa-fältet var jag rätt uppgiven. Vi hade varit på Östersjöfestivalen på fredag kväll och lördag förmiddag körde jag ner till Ripa-fältet. Jag var sen, jag var trött och jag åkte ner med inställningen att jag bara skulle ner och vända och konstatera att det inte dykt upp någon till tävlingen. Johannes följde inte ens med, han tyckte inte att det var någon idé (eller så var han tröttare än mig efter föregående kvälls festivalstämning).
Den första tävlingen
Men döm om min förvåning! Väl på plats såg jag tre modellflygare som tänkte delta i tävlingen. Dels var det Magnus Johansson med en J22. Dels var det Rickard ”Rille” Petersson och lillebror Roland ”Rolle” Petersson – Rille med en egenkonstruerad Bf109 och Rolle med en Spitfire i byggsats från Helge Örbö. Vid det laget hade nämligen Pål och Helges firma brunnit upp (det sägs att det var en fax som började brinna) och nu var det enbart Helge som sålde byggsatser, nu av Spitfires i balsa.
Nåväl, vi började dra igång ett heat. Magnus och jag var först upp i luften och började fajtas en del. Efter ett tag kom en Bf109 också upp men den flaxade mest runt lite på låg höjd och hann med att korsa säkerhetslinjen innan den small borta vid taggtråden. Själv gjorde jag någon sorts klippförsök som slutade med att streamern fastnade runt vingen och ryckte loss denna så att den satt lös. I samma veva tappade jag kontrollen över kärran och vinglade in bakom säk för några sekunder. Rolles Spitfire fick aldrig igång sin motor. Dålig Rolls Royce i den Spit:en antagligen… Tävlingsmässigt vann Magnus på flygtid, Rolle kom två (!), därefter undertecknad och sist Rille. Efter det heatet fanns det inga modeller kvar att tävla med. Spit:ens motor hade lossnat, Bf109:n kraschat och min J22 hade som sagt ryckt loss vingen, så pass att jag inte vågade fortsätta flyga med den (den hade ju fastlimmad vinge, alltså var det obra med en lös vinge).
En spännande fortsättning
Man kan säga att denna första tävling blev någon slags antiklimax. Själv tyckte jag att den var rätt patetisk och tänkte att det här med Dogfight, nä, det blir nog inget mer än så. Men återigen, döm om min förvåning när Rille dyker upp hemma hos mig i Lund och börjar snacka Dogfight.
Då visar det sig att Ripa-gänget flugit hela resten av sommaren med olika konstruktioner. Rille har gjort en MiG-3 som flyger bra och som man flugit mycket med. Även Bf109:an har han fått ordning på. Dom är fyra piloter som tränar regelbundet, med ytterligare ett par stycken på gång.
Det är också nu som den första svenska skvadronen bildas – 1. Duck squadron. Varför Duck? Jo, det flyger på sensommaren förbi många ankor över Ripa-fältet och så fort det dök upp ankor skrek nån av piloterna ”ankorna!!!” vilket var signalen för att snabbt starta upp och börja jaga fågel. Inte för att man någonsin hann ikapp någon fågel.
Det var så här det började. 1992 hade i princip alla svenska piloter som norrmännen fått igång tröttnat. Det lilla av Dogfight som fanns i Sverige var på väg att dö ut. Men en tävling och fyra piloter gjorde skillnad. Hösten/vintern 1992/93 blev ett eldorado av energi. Vi skrev artiklar, konstruerade modeller, sålde ritningar, ja det hände helt enkelt massor. I julnumret av Allt om Hobby fick vi med min J22 Dogfight som mittritning. Gissa om det satte fart på Combat-sverige?! 1993 skulle sedan bli en riktigt häftig säsong, men det tar vi i nästa artikel.
Martin Elmberg
Här är regelhäftet för Dogfight som det såg ut 1992.
