Ja vad hände egentligen efter den första ”ur-fighten” på Ripa fighterbase, sommaren 1992? Här kommer fortsättningen på Martin Elmbergs berättelse om vad som hände första halvan av 1990-talet inom Dogfight.
Vi som tävlade i Dogfight i Sverige var medlemmar av International Dogfight Association (IDA) som drevs av norrmännen. IDA var tänkt att vara en internationell tävlingsorganisation där medlemsländerna betalade medlemsavgift till HQ i Norge. HQ i sin tur skickade ut regelhäfte och en tidning – Tally-Ho – till de betalande medlemsländerna. Regelhäftet var på engelska och det skickades ut i början av varje år i ett original till varje land. Sedan var det upp till tävlingschefen (Chapter Commander) i varje land att kopiera upp reglerna och distribuera till sina medlemmar.
Tally-Ho däremot var på ”norsk”, så jag kan tänka mig att engelsmän, kanadensare, finländare m.fl. som stod som medlemsländer vid den tiden, dom kanske hade lite svårare att läsa denna tidning. Men vi svenskar däremot, vi klarade att läsa denna hjälpligt och hade bitvis rätt rolig läsning när vi läste de norska tävlingsreferaten. Ett citat: ”Piloten led sansynligvis av oksygenmangel og blacket ut. Flyet gick direkte tilbake til samlebåndet og ble sendt ut til en ny omgang der piloten ikke hade blitt utsjekket ennå. Han döde da.” Tolka det tävlingsreferatet den som kan…
Regelomröstning
Hösten 1992 hölls en regelomröstning inom IDA Dogfight. Det var många regelförslag, ett av dom från Sverige där vi föreslog att frångå skalan 1/12 och istället köra med en fast spännvidd och en motorstorlek. Det förslaget gick inte igen, men tänk om…
Ett annat regelförslag som däremot gick igenom var nya motor-regler, där modeller av förebilder med en motor med ”takoff-power” på mer än 2000hk fick använda .20-motorer, övriga .15, klubbades igenom. Ja jag skriver klubbades igenom, för sanningen är att IDA hade ett årsmöte i Norge, dit vi svenskar skickade in våra röster i förväg. Men att delta på själva förhandlingarna var lite svårare. Visst, vi kunde möjligen delta via telefon men man ska minnas att telefonikostnaderna på den tiden var väldigt mycket dyrare än idag. Att delta 3 timmar över telefon hade gått på runt 3000kr, d.v.s. över 300kr per medlem (vi var 9 medlemmar i svenska IDA vid den tiden).
En intressant aspekt med den här tidens regler är att man fick poäng både för klipp och kollision. Det här var en kvarleva från den allra första tiden när Dogfight flögs utan streamers och målet var att krocka ner varandra. En annan skillnad mot dagens regler är att man hade sidlinjer, utöver säkerhetslinjen. Flygningen skedde alltså inom en rätt avgränsad box som enbart var obegränsad i djupled. Det här ledde naturligtvis till att man även behövde sidlinjedomare, en för vardera sidlinjen.
Nya ritningar och byggsatser
En titt i gamla nummer av Modellflygnytt visar vad som hände på modellfronten vid den här tiden. Från Norge fanns nu dels Helge Örbös Spitfire (.20-storlek, sen variant av Spitfire) och Oddgeir Leikvolds P-47 (även den .20)som byggsatser. Från Sverige fanns på ritningsfronten undertecknads J22, men nu hade även Rickard Peterssons MiG-3 och Bf109G kommit som riktiga ritningar. Ja alltså, på den här tiden tuschade man oftast sin ritning för hand, att CAD:a den var för de flesta inte en ”option”.
Svensk cup
1993 skulle bli första året som vi körde en svensk cup i Dogfight. Norrmännen hade gjorde detta i några år och vi i Sverige använde därför deras upplägg med poängräkning o.s.v. Hela cupen var inte planerad i förväg, som det är nu för tiden. Två tävlingar var i alla fall inbokade innan säsongen startade, nämligen Ripa i maj och en tävling i anslutning till skalaträffen på Barkarby i juni.
Faktum är att vi utlyste en ”Dogfighter-helg” i maj 1993, på Ripa-fältet. Tanken var att intresserade skulle kunna komma och få hjälp att komma igång med sina modeller och även få hjälp att delta i en tävling om dom ville det. Tävlingen startade på lördagen, efter en del inledande strul med försenade deltagare m.m.
Ripa, igen…
Till den här tävlingen dök det upp 6 deltagare. Utöver undertecknad var det Rickard P, Roland P, Thomas A, Niklas A och Johannes O. Johannes hade lånat en J22 av rookien Ola J, som ännu inte kommit igång med att tävla. Thomas och Niklas var nya tävlingspiloter med modeller av Mustang byggda efter Helge Örbös tidiga ritningar i skala 1/14, men uppförstorade till skala 1/12.
Av någon anledning, troligen frekvenskrockar, delade vi upp startfältet i 2×3, d.v.s. två heat om 3 piloter i varje runda plus en final. Med tre modeller i varje heat blev fajten inte så tät och det blev heller inte så många klipp. I första heat fick dock Niklas in ett klipp på Roland men Roland kontrade i fjärde heat med att klippa Niklas. I femte heat var undertecknads J22 hårt ansatt av två ryska MiG-3 (Rickard och Roland), men striden slutade tvärt när de ryska planen kolliderade och kraschade i ingemansland bakom taggtråden (jodå, det fanns ett litet taggtrådsstängsel där).
I finalen var det bara fyra piloter med hela modeller kvar, men efter undertecknads krasch i starten (dåligt drag i motorn) så var dom bara tre. Detta till trots blev det ett bra finalheat med två klipp. Det här låter kanske inte som en super-tävling med dagens mått mätt, men jämför man med den första tävlingen sommaren innan så var det här ett stort uppsving.
Det kommer mera
Den här tävlingen blev inledningen på en säsong som la grunden till det fortsatta combat-tävlandet i Sverige. De flesta av oss som var med, antingen som tävlande eller som medhjälpare, fortsatte att tävla hela säsongen 1993 och många år framöver. Men vad hände resten av sommaren? Ja det får du reda på i nästa artikel…
Martin Elmberg
